Miosliv

Sköterskan ringer och meddelar att de fått in ett återbud och frågar om jag vill komma in på operation redan på måndag, jag svarar ja och får instruktioner om att inte äta något efter söndagskvällen.

Jag är så glad över att inte ha fått vänta två veckor på operationen, på så vis slipper jag vara så extremt nervös. Jag beger mig med bussen emot NÄL som är sjukhuset jag ska opereras på, har fått instruktioner att bege mig till Öron näsa hals kliniken.. men jag går fel och går till mottagningen, alltså där jag kommer spendera min tid efter operation. Jaja, jag får instruktioner att gå direkt till central operation, pratar med receptionist som hälsar att jag skulle ha gått till Öron näsa hals kliniken för att dels betala men även prata med en läkare. Ooops. Men, vi skippar det och jag får ett omklädningsrum, klockan är nu ungefär 11.30 och jag är grymt nervös. Omklädningrummet har en säng, en stol, massa tidningar och är väldigt litet, precis så att sängen får plats. Jag får en stor genomskillnig plastpåse att packa ner alla mina privata ägodelar och kläder. Nu ser jag löjligt ful ut i operationskläder, bekväma är dom iallafall. Får vänta över en timme i det lilla rummet, är så nervös. Lägger mig ned på sängen och bara stänger av allt, försöker intala mig att allt kommer gå bra. Funderar mycket kring hur det kommer kännas i halsen, hur ont kommer det egentligen göra? vilka smärtstillande kommer jag få?
Jag bestämmer mig för att ta en "före" bild:

Det knackar på dörren och in kommer operationsläkaren, hon presenterar sig och drar upp vad jag kommer gå igenom osv. jag känner ett lugn efter att vi pratat. Efter en stund går hon och en annan kvinna kommer in, hon tar mig till förberedelse rummet där jag får hoppa upp på operationssängen. Jag talar om för henne att jag läser till Undersköterska och vill gärna veta vad för saker hon pillar med. Jag säger att jag klarar av nålstick men helst i armen, tyvärr fann hon inte rätt och var tvungen att sticka mig i handen istället. En manlig narkos-student kommer in och pratar lite med mig. Jag rullas in i operationssalen och det är 7 personer runt omkring mig. Massa manicker och pipande ljud. De pratar om att dom ska söva mig innan läkaren kommer ner, ingen ger mig någon information alls. Mitt blodtryck ligger på 130/90. Helt plötsligt säger studenten "Nu ska du få en mask här som kommer gör att du blir snurrig i huvudet", men jag får ingen information om vad jag andas in, det är mycket tugnt att andas i masken, jag blir som han sa -snurrig- minns att jag undrade hur länge jag skulle behöva hålla på att andas i dendär. Sedan blev det svart.

Jag minns att jag drömde, eller var det verkliga röster jag hörde? Man säger att när man sövs ner så är det en kontrollerad medvetslöshet, alltså är det inte omöjligt att dom som ligger i riktigt medvetslöshet hör och tar in vad folk säger till en? Jag tror faktist på den teorin. Alltså alla gånger folk suttit hos sina nära som legat medvetslösa, dom har ändå skänkt trygghet genom sin röst. Tillbaka till ämnet; efter ett tag frågade någon hur det var med mig, jag minns inte vad jag svarade. Jag hade ont. Så in i helvete ont. Och det var bara början. Jag sa att jag tror jag drömt, han svarade att jag troligtvis vart vaken en stund och hört dem prata. Jag kollade på klockan, hon var 15.00 och jag somnade om. Jag öppnade ögonen, massa folk i rörelse, jag kollade på klockan, hon var 16.10, jag bad en sköterska om mer smärtstillande och fick det, jag somnade om. Vid 17 började jag piggna till men somnade om av och till hela tiden, var väldigt dåsig i huvudet. När klockan var efter 18 kom personal ner och hämtade mig, jag blev rullad upp till ÖNH-mottagningen, dit jag gått fel tidigare. Jag fick veta att jag skulle dela rum med en äldre dam, en mycket trevlig men vimsig dam kom det att visa sig. Jag somnade, vaknade, pratade med personal och hade ONT. Såhär pigg var jag:

Jag störde mig något enormt på droppet, för det satt i min högra hand och jag kan bara sova på ett sätt; liggande på magen. Alltså var jag tvungen att flytta droppet varje gång jag skulle sova... och bordet stod på andra sidan. Jag rörde mig väldigt mycket när jag sov, så i efterhand hade jag ett baota blåmärke på handen.

Alla hade tjatat om att jag kommer spy upp blod efter en sådan här operation, jag mådde inte speciellt illa eller spydde, iofs har jag aldrig gjort det efter en operation heller. Däremot var jag våålhungrig så jag tjatade om att få nån yoghurt, men fick ingen på hela den dagen. Jag sov dåligt under natten och hade som tur var min dator med så jag kunde göra mina skolarbeten. Somnade klockan 05.00.Innan jag somnade tog jag denna bilden:

Missförstå mig inte, jag tyckte alla Sjuksköterskor och Undersköterskor var underbara.. mitt humör var det som inte var underbart. Iallafall, pratade med operationsläkaren, hon sa att hon förundrades över att jag inte tagit bort dem tidigare då de var många "proppar" på dem alltså ärr. Jag fick olika mediciner utskrivna och sen fick jag gå hem. Magnus kom och hämtade mig, Charlie hade åkt till mamma två dagar tidigare och skulle komma hem under onsdagen, jag skulle vila ut.

När jag kom hem fick jag i mig lite nyponsoppa, skulle sova men kunde inte somna. Dygnet sprang iväg och sen var det..

Jag vaknade av att mina öron höll på att sprängas, smärtan skar in rakt igenom från halsen in i örat. Jag hade en miniöppning att andas igenom eftersom allt runtomkring var svullet. Läkaren hade sagt att jag skulle försöka äta Panodil + voltaren men att citodon var samma sak, en himla tur att jag hade det hemma för Panodil hade inte gjort ett smack. Två citodon + 1 voltaren senare och jag halvsov. Dagen sprang iväg och vi åkte på kvällen till mamma och hämtade Charlie, jag hade väldigt ont i halsen när jag pratade. Jag lät såhär:

Smärtan höll i sig och under fredagen började jag gå i taket, borde det inte ge med sig snart? Under lördagen blev det VÄRRE men jag tänkte att det kanske var normalt. Det var under lördagen jag kunde äta mina första nudlar, det första ordentliga målet mat. Jag gick ner 4 kilo på 9 dagar. Under måndagen gjorde det lika ont och jag låg till onsdagen, då gick jag till vårdcentralen för nu hade jag haft ont längre än vad jag fått höra att jag skulle haft. Inga farliga bakterier utan man konstaterade att ena sidan spruckit därav en ny läkningsprocess.

Såhär ser det ut idag, 12/4 .. 14 dagar efter oparationen, skorporna är borta men det röda visar på nyläkt och känsligt. Kan inte svälja eller dricka snabbt utan måste ta det i lugn takt. Om ni frågar mig om det var värt all denna smärtan? JA! därför att, jag har varit riktigt dåligt många gånger i halsinfektioner och hoppas detta tar bort det, det var precis så jag resonerade innan operationen och jag står fast vid det, även om det gjort JÄKLIGT ONT!