Dag 08 - Ett ögonblick
Så var det där.
Vadå? du skojar? va? JAA? Jag? Magnus? Vad händer nu? Vågar jag bli glad? Är det sant?
Detta var några av tankarna i mitt huvud när jag satt på toaletten dendär kvällen, Magnus hade tjatat på mig i en vecka men jag tog honom inte på allvar; VI hade ju kämpat några månader utan resultat så jag ville inte tro något, jag hade blivit besviken tidigare och skulle vara absolut säker nästa gång, det var jag nu men på något sätt förnekade jag det för mig själv. Men alla tecken fanns där:
- Utebliven mens
- Konstant illamående
- Spända bröst
- Trötthet
Sen kom alla frågor och vi satt i säkert två timmar och diskuterade situationen. Det var som ett chocktillstånd, vi skrattade, grät, skakade och förstod inte riktigt vad som precis hade hänt. Oddsen hade inte varit på vår sida, det var inte ens säkert att vi skulle hamna här, jag tappade aldrig hoppet på det. VI SKULLE HA BARN!
Jag gick ut och ringde Mamma, Heidi och Emelie, dum som jag var, man bör inte tala om för någon förrän det gått 12 veckor. Men jag var så otroligt GLAD!
varje dag sedan dess har han varit så otroligt älskad!