Miosliv

Här kommer ett urdrag ur mammas gamla blogg, som idag är nerlagd. Dock har det verkligen med mig att göra så det borde få vara med på min blogg.

"Tisdag den 14 juli var en helt vanlig höggravid dag, pappa, maja och jag planerade för städning då han skulle ha sitt 50 års kalas på söndagen den 19:e och vi ville få ordentlig ordning. Farbror Christer skulle komma upp på onsdagen och köra igång med pappa och måla om huset. Jag hade hunnit inreda och tvätta upp alla babykläder och orginisera i källaren i veckan som vart, och nu på tisdagen höll jag på med att göra klart de sista detaljerna i friggeboden.
Allt förutom damsugning och skurning var klart och klockan var ungefär 20.00 när jag gick in i huset (Allsång på skansen gick på tv:n) helt plötsligt känner jag en obehaglig känsla i magen, nästan lite som nervösitet blandat med kramp. Håller väl på i ca 5 minuter och jag tänker "jag kommer inte kunna köra igång med middagen" Det ska bli köttfärsås och spagetti och de tar sin lilla tid när man har en mage i vägen =) Det blev en sen middag, vilket lönade sig verkligen i slutändan!! då jag behövde all energi jag kunde få.

Fram till ca kl 23 kommer dendär känslan av och till var 20:e minut, inget farligt bara obehagligt. Mamma kommer hem från jobbet vid 22 och vi äter middag, sen slåt vi på ett avsnitt av "Harper's Island" som vi följt nån vecka. Värkarna kommer nu var 5:e minut, och ökar sakta fram till 02 ungefär. Jag kan ju säga att ja inte minns så mycket av just det avsnittet vi såg. Ringer grannen för jag är så nervig att jag behöver en cigarett... vilket jag fick och den dämpade fasenemej nerositeten.. (Slutade röka i ca månad 2) mamma la sig nog runt 1 och men när jag går in känner jag att ja inte klarar mer, typiskt nog så hade jag gömt min oboy i förlossningsväskan som stod redo då man inte får ha sådant själv här hemma, och den hade spillts ut i hela väskan så hälften av allt packat låg i tvätten. Så de blev till att paniktpacka de ja hittade och sätta sig i bilen, ringde några kompisar och berättade om läget,  (hade bestämt sedan innan att inte ringa någon egentligen då ja ville vara den som berättade om allt när det var över) men så gick de med det.
Kommer in till förlossningen och hade en cigg till - när jag fimpar den säger jag till mamma "Detta är den sista för resten av mitt liv" vilket jag i efterhand verkligen håller än, då jag såg Charlie så vill jag aldrig mer röka, det är så onödigt och jag vill leva till fullo utan kol o cancer med honom i mitt liv!!

Nu är klockan runt 02.30-03.00 och jag kommer in på ett undersökningsrum där det visar sig att jag bara öppnat mig en cm och jag får en bedövningspruta i benet för att kunna vila några timmar å värkarna domnar bort till viss del. Vi får ett rum med en säng och fotölj så morsan stupar i fotöljen direkt. Jag somnar men i varje värk vaknar jag till lite och vid 6 tiden kommer värkarna starkare och jag andas mig igenom dem, vi går in i ett annat rum där jag gör CTG där man ser hur regelbundna värkarna är och hur barnets hjärta går.  Allt går bra, värkarna är relativt oregelbundna och jag har satans ont, där ligger jag en timme och kämpar tillslut ber jag om någonting smärtlindrande och då föreslås bad vilket jag tackar ja till =) Ligger där i badet och slår av och på duschen mellan värkarna, i varje värk slår jag på med hög hastighet och mycket värme vilket dämpar lite. Skvätter ner inprincip hela rummet =P Men vem bryr sig haha.. mamma fick sig också en dusch (: Ligger i duschen till tio tiden på morgonen men duschen lindrar inte i slutet så jag går upp och till rummet igen där jag får smörgås och yoghurt.. dock äter jag bara några tuggor.
Somnar till en stund men när värkarna är skakar jag som satan av smärtan och försöker slappna av vilket är ett jobb isig.
Timmarna går och jag får lunch, komiskt nog köttfärsås och spagetti som kvällen innan, äter några tuggor men mamma får resten. Testar med en värmedyna men de hjälper inte mycket. timmarna fortsätter och vid 15 byts BM ut och jag får en som heter Marie, dom förklarar att jag egentligen skulle ha blivit hemskickad på morgonen iomed att jag fortfarande bara var öppen 1 cm vi ctg:n men att de märktes att jag inte ville hem, (hade redan innan förlossningen känt att ja ville vara på sjukhuset när värkarna var igång, då ja lätt stressar upp mig med smärta & folk) BM berättar att nu ska dom sticka hål på hinnan  och ge mig värkstimulerande dropp så det börjar hända lite saker. Jag är lite smårädd för dedär med sticka hål men accepterar det, vi får nu gå in i ett förlossningsrum och installera oss och sen kör det igång, BM sätter in en "tråd" på barnets huvud som visar hans hjärtljud lite bättre, ctg:n i detta rummet är knas å varje gång jag har en värk visar den inte detta för de andra förrän nån minut efter den är över, vilket gjorde att mamma försökte prata med mig i varje värk .. då jag skulle fokusera på andning och inte prat vilket gjorde att jag skrek "håll käften" hela tiden till mamma =)
Vattnet var gött när de gick, men det var tydligen väldigt grönt vilket var tecken på att bebisen var stressad.

Hon försökte också massera mig men de gjorde även det mig stressad, kan inte föreställa mig vilket maktslös situation man är i när man står bredvid. Värkarna ökar och så även smärtan så jag får äntligen börja med lustgasen! Nu är det lite suddigt men ja minns att ja skämtade lite med BM och sånt, hon kom och gick och mamma hade öppnat fönstret tidigare och begav sig nån timme till en kompis som bor nära BB och åt middag m.m så jag låg där själv.... just då börjar det åska!! Jag som är livrädd för åska... fönstret öppet o blixtrar utanför gör iallafall inte så jag blir avslappnad, så ja andades lustags i blixtarna också haha vilket gjorde att jag blev riktigt väck!

Under denna tiden öppnade jag mig sakta med säkert hela tiden.

Bebisen ville inte riktigt trycka sig neråt vilket gjorde de tuffare för mig, lustgasen fungerade ett tag men sen gjorde de så satans ont och samtidigt ville dom få upp mig lutande mot en gåstol vilket inte var lyckat då ja knappt kunde stå på benen, nu är nog klockan runt 18 på kvällen. Och efter detta börjar jag få krystvärkar mitt i allt, fast jag inte var tillräckligt öppen vilket gjorde att om jag inte höll emot värkarna så kunde jag spricka extremt mycket och skada livmodern. Klarade ungefär hålla emot varannan krystvärk och det gjorde så satans ont!!! Tillslut bad jag om ryggmärgsbedövning vilket tog en evighet att få då man skulle tillkalla narkosläkare som skulle sätta in denna slang i ryggen på mig.. (Sa till BM tidigare men hon verkade inte lyssna tycke jag så när mamma anlände igen så nästan grät jag och bad henne övertyga BM att ge mig bedövningen) innan hade jag oroat mig för att de skulle göra ont men när jag låg där sket jag blanka fan i det, bara dendär jävla smärtan försvann!! Narkosläkaren kom, och han, mamma & BM förde nån jäkla disskusion om nån strandpromenad i uddevalla.. vilket gjorde mig riktigt frustrerad då ja inte orkade höra på sån skit just då (då jag lärt mig inom vården att man aldrig pratar över en patients huvud) så så fort jag fick luft emellan lustgasen så sa jag "Jag skiter i er jävla strandpromenad, ni kan ta de på eran rast istället" =D

Bedövningen tog en stund att börja värka men när den väl gjorde de var de bara trycket neråt som gjorde ont, vilket var underbart jämfört med innan!! Halv nio på kvällen kommer BM in med sin USK Maggie och börjar förbereda för utdrivningskedet, sätter bla upp "gynben" och handtag jag får dra i, dom tar ifrån mig min älskade lustgas och säger att nu är det dax att krysta. Yes... i en vanlig krystning så andas man lite, väntar in värken och sen pressar man utav bara helvete!! Ca tre gånger lyfter man hakan emot brösten under en värk för att få ännu mer kraft och svetten sprutade och emellan varje värk sa jag saker som "Jag orkar inte mer" "Dra ut detta från mig" "Använd klocka" "Ge mig ett kejsarsnitt" haha =) Men fick till svar att "Nej, Hanna detta klarar du"... Huvudet började komma sakta men säkert kände jag och jag fick hjälp av Maggie som pressade barnet nedåt via magen, mamma baddade mig som kallsvettades och skakade som aldrig förr.. Marie baddade med något konstigt men helt underbart varmt som tog bort värsta smärtan i nedre regionerna för stunden, och när huvudet var halvägs ute tänkte jag ge upp.. men tog en jäkla sats och gjorde säkert 6-7 huvudböjdningar/krystningar på en och samma värk.. och helt plötslig kom han ut!!! Helt fantastiskt!
Just då kände jag att jag svävade på moln, fast med en jäkla smärta mellan benen!!

Dom la upp han på magen och Marie sa "Välkommen till världen" =) klockan var då 21.16, 15 juli 2009
Själv tog det ett tag för mig att förstå vad som hände, jag frågade mest efter när efterbörden skulle komma ut då jag har vänner som haft problem med den.. men den kom ut och jag tittade på den, väldigt intressant och den såg jätte bra ut enligt BM. Några tårar kom allt, och mamma klippte navelsträngen.. sen låg vi där och han började tutta efter bröstet efter ett tag =) Men jag kunde inte amma då jag hade droppet kvar i handen som gjorde svinont då ja inte tål sprutor i händer m.m.. hade även kvar i ryggbedövningen.. min BM Marie byttes av, jag tackade henne och Maggie jätte mycket och bad om ursäkt för om ja vart lite arg innan =)

Jag fick sätta mig upp och få ur alla sladdar ur kroppen och hålla min Son =)
skakade fortfarande mycket.. men Mio sökte ordentligt efter brösten men de gick inget vidare ändå.
Min nya BM kom in och vägde och mätte honom, 3605 gr och 50 cm lång och 10 fingrar och tår =)
Hon gav honom lite ersättning då dom var osäkra på min mjölk när jag hade haft graviditetsdiabetes.
Fick lite varm choklad och smörgåsar, det enda som fattades var champange! Men va gjorde de :)
Varm choklad är nyttigare!! ;P  Fick duscha av mig och klä om och under tiden vaggade mamma Mio så han söömnade, jag fick en hel del beröm för min fokusering under förlossningen, mamma sa att av alla sina fyra barn hade hon aldrig vart så avslappnad som jag var emellan värkarna och även BM Marie sa att "Här är det 100 % fokusering" när jag hade värkar, att hon inte träffade många som andades så bra som jag, mamma berättade i efterhand att ja inte hade vart så pigg efter, om jag inte snappat upp så mycket syre som jag gjorde mellan värkarna.

Sen begav vi oss till BB, fick ligga på specialavdelning då dom ville ha koll på diabetesen.
Slocknade nästan direkt, då var klockan runt 12. vaknade klockan 02.00 av att jag skakade i hela kroppen och gick in och tog en dusch, låg och tittade på mitt underverk nån timme efter det och slocknade om igen.
Sen blev det torsdag och jag skulle börja lära mig rutinerna, han fick ersättning första dagarna men amningen gick bra och natten innan jag åkte hem åt han bara bröstmjölk, vilket var skönt!!
Alla känslor kom dagen innan jag skulle åka hem, längtade så efter att visa honom för släkten som skulle komma på kalaset samtidigt som jag kände att ja inte alls hade ork till kalas...

Ja, de var vår lilla magiska historia, just nu vill ja iallafall inte ha fler barn... den smärtan är obeskrivlig!
Men å andra sidan är lyckan man känner och alla överbeskyddkänslor vs. mammakänslor också obeskrivlig!
nu får ni kommentera lite tycker jag =) Själv ska ja ta upp en gråtande pöjk från vagnen, han sov helt ok inatt..
hiihi, mammas hund Fritiof brukar skälla på en igelkott vi har här ute på gården som bor under boa men bara skälla, igår attackerade han den!! Hihi, antagligen så är han överbeskyddande för Mio =)
Men allt gick bra!!"


Det skrev jag när han var 5 dagar gammal och hade minnerna och upplevelsen tätt inpå, idag har jag en liten annan bild av förlossningen, dels glömmer man nästan helt av den extrema smärtan som man faktsit går igenom, man är vääl medveten om att det gjorde ONT men ändå förtränger man det värsta. Det gjorde helt enkelt så ont att det inte går att återuppleva förrän man ligger där igen. OM man ligger där igen, DÅ kände jag att "aldrig i livet igen" IDAG känner jag - KANSKE. Det är ett steg på vägen. Idag kan jag se det fantastiska som mammor säger om sina förlossningar, det underbara med att få sin lille bebis på magen och ALLT omkring, Jag saknar tillochmed den dagen, även om jag beskriver det som en jäkla plåga med smärtorna, det vår ju då vår son äntligen behagade kika ut! De tre (snart fyra) första månaderna har passerat förbi som en vindpust, jag försöker njuta av Mio så mycket jag kan, varje dag är en lyckodag för mig även när det är tufft, för mammakänslor går inte att beskriva i ord! Nu när allt äntligen ordnat upp sig med Mios pappa ser jag ljust på framtiden som en familj, vi tre... en gång kanske fyra, eller fem :) Vem vet!